New blog

Den här bloggen används inte längre/används i alla fall inte just nu.

Gå istället till bloggen som följer tecknandet av min serie Sayonara September: www.sayonaraseptember.com

This blog is no longer in use/on pause. 

To go to my new blog -mainly concerning the creative process of my comic Sayonara September- it's: www.sayonaraseptember.com 

tickets

today i bought tickets to new zealand!

and so i had to sit down and make a list of countries i've been to so far (stopover doesn't count). Here goes:

norway (sort of), denmark, finland, poland, ireland, the uk, turkey (sort of), france, spain (sort of), germany, italy, greece, the us, japan, south korea, thailand, laos, cambodia, vietnam, australia.

not as many as i thought actually, but at least i'm working on it.

god this is a boring blog entry. 

truth is i'm just trying to avoid working.

there, i said it.

t-shirts/vad beträffar japan

Så när vi var i Japan fick en vän idén till två illustrationer som jag tecknade upp, och sen försökte vi göra till nån slags graffiti bilder. Men det är inte så populärt i japan att spreja graffiti omkring sig, så vi lade ner det ganska snabbt. 

Istället kom vi så här långt senare på att vi skulle trycka upp matchande t-shirts och se om vi kunde äckla folk (ni vet folk med matchande kläder får det alltid att vända sig lite i magen på normala människor, speciellt om det är i form av rosa och blå träningsoveraller).

Jag gillar verkligen den första bilden av ung salaryman som kräks slipsar. Den sätter ganska precis fingret på japans arbetskultur, eller karoshi. De har faktiskt ett ord för att arbeta ihjäl sig, och det är inte helt ovanligt att folk gör det också. Kontentan: män jobbar tills de dör.

Betydligt mindre gillar jag den andra, shibuyagirl med ätstörningar. Eftersom hon kräks upp ett foster känns det mer som ett inlägg i en antiabort debatt än kritik mot en japans unga utseendefixerade konsumtionsgeneration (kan man ens skriva så även om man är språkligt efterbliven?). Kontentan: kvinnor svälter sig tills dom dör.

Inte direkt särskilt uppmuntrande bilder.

Ja just det, sen var tanken att jag skulle få salaryman trycket, men kvinnan i printshopen fuckade upp (svengelskan! där är du ju!) och blandade ihop vilken t-shirt som var vilken. Satan.

Not in Kansas anymore pt 1: Sydney

Jaha ja det var ju inte igår det bloggades här inte! Jag fick ta fram spaden för att gräva undan dammet på den här bloggen.


Allas min egen favorit till serietecknare är i Australien för tillfället, av alla ställen. Det absolut bästa med att vara frilans tecknare är just att man kan jobbar vartifrån som helst i världen, så det är lika bra att bränna de få pengar man tjänar (cynism, förlåt) på flygbiljetter och utnyttja faktum. Väl på andra sidan jorden kan man iof tänka att man skulle passa på att se sig omkring och inte bara se ner i ljusbordet. Men istället sitter jag i ett hundraårigt hus i Sydney (väldigt gammalt utan centralvärme mitt i vintern (centralvärme är något man inte inser hur kärt man håller försen man förlorar den) och ritar för att det är vad jag känner för att göra (och för att jag har en bok att klara av innan året är slut).

Så, Sydney...

Fanart till A different kind of Story

Fanart till Minochis webserie "A different kind of story"!
Älskar hennes tecknarstil! Kolla in http://minochi.deviantart.com/gallery/#-A-different-kind-of-study-

Disclaimer

Såg just det stod på Adlibris om Sayonara September:

"Sayonara September är den första riktiga svenska mangaserien som skapats med svenska förhållanden, miljöer och personer."

Så blev det fel igen, och jag har ingen aning om hur. Det verkar tyvärr bli fel ganska lätt, men så här ska det inte stå. Jag vet inte om det går att ändra (förmodligen inte skrivet är skrivet) men ska verkligen se till att det blir korrekt i framtiden. Så för klarhetens skull: Sayonara September är INTE den första svenska mangan på något sätt över huvud taget.

Vad som skulle vara "den första svenska mangan" (gud vilket överanvändt begrepp) enligt mig är helt klart Yokaj Studios "Kick off". Mycket av det jag gjort har tidigare marknadsförts som "den första svenska mangan" tex

*Tokyo by night (visst, om det inte bara hade varit en sex sidors kort serie).
*Stall Norrsken (visst, om det inte hade varit för att böckerna är 80% text och bara 30 sidor serier).
*Kishako Sportreportern (nej nej och åter igen nej, inte japansk berättarteknik).

I början när jag först blev publicerad la jag mig inte i marknadsföringen, varför serier som jag själv inte skulle beteckna som "svensk manga" marknadsfördes som det. För att jag trodde det var det bästa att göra (inte lägga sig i). Dumt. Men det som var, är. Dock vill jag Disclaima begreppet för Sayonara September.Cred för första svenska mangan (definierad som en hel bok med bara seriesidor, klartext) ska -enligt mig- gå till Yokaj studio och ingen annan.

Recension i expressen!

Nu var det mer recensioner! Denna gången i expressen (igår den 18/5) och hittills den absolut bästa. Gillar att den uppmärksammar våra subtila små försök att göra fantasymiljön könsneutral:

"Att den vänliga soldaten Hind är en kvinna är så oväntat i sammanhanget att jag först missar att det är en hon, till exempel.
Det är heller inget som bilderna understryker, kanske för att könet faktiskt inte spelar så stor roll i Salmson/Ekströms värld." /Hanna Höglund

För hela att läsa hela recensionen gå hit